I somras diskuterades den ”ökade barnfattigdomen i Sverige” vilket utgick ifrån en syn på fattigdom som något relativt. Vissa har den konstiga föreställningen att man blir mättare på mindre mat så länge ens lunchkamrater också äter mindre. Jag anser att det är trams. En relativ syn på fattigdom är att hänvisa till folks avundsjuka istället för folks faktiska behov.

Debatten är dock inte ny, den blossar upp med jämna mellanrum. När Margaret Thatcher, efter 11 år som premiärminister, avgick debatterades hennes eftermäle. Alla höll med om att hennes marknadsreformer lett till att ekonomin förbättrats för samtliga, ändå fanns det kritiker:

Nästa gång ni hör en vänsteranhängare använda orden ”relativ fattigdom” kan ni minnas Thatchers varnande ord: ”He would rather have the poor poorer, provided the rich was less rich” (på svenska: ”han ser hellre att de fattiga var fattigare så länge de rika var mindre rika”)

Med andra ord: Relativ fattigdom är trams och det visste man redan 1990.

Mer läsning: Hur jag ökat barnfattigdomen på Malta.