När man är chef och förste problemlösare är det lätt att börja tro att man själv sitter inne med alla lösningar. Ett tag hade vi väldigt dålig försäljning, till slut samlade jag till krismöte. Först var det tänkt som att berätta om läget och förbereda de anställda på att vi kanske kommer att gå under. Efter att jag talat klart började dom anställda komma med en massa idéer på hur vi skulle öka försäljningen, till slut övergick mötet i total brainstorming och slutade i en massa konkreta åtgärder och vem som skulle göra vad. Bland annat en annonseringskampanj på stan med hjälp av returnerade tröjor (något som fungerade bra på universitet). Hade jag frågat de anställda tidigare om försäljningsökande idéer hade vi kunnat undvika svackan tidigare.
Det jag lärde mig av detta var att anställda har en massa idéer och att man måste fråga dem för att få ta del av dem. Man måste skapa klimat och situationer där de anställda upplever det som naturligt att dela med sig. Ett fredagsmöte med fika, utvärdering och idépratande är en trevlig form.
Det är när sånt händer man har lyckats (tycker iaf jag), målet för alla som startar företag måste ju vara att få sina företag organiska och växa av sig själva (även om det såklart medför att det inte är exakt som man själva tänkt sig) med motiverade och smarta anställda.
Ja, precis. Att få möjlighet att lägga över saker på andra är ett slags kvitto på att man lyckats med något. Brytpunkten tyckte jag dock var svår att se. Veta när det går och när det inte går. Det var också svårt för mig ”första gången” (som det var i exemplet).